onsdag 22 mars 2017

Please do not feed monkies

En vet att en är långt hem ifrån när det finns en liten hage med kaniner som en får betala en liten summa för att gå in och klappa. Äh, kaniner kan vi väl klappa på varenda 4H-gård när vi kommer hem. Samtidigt som vi dividerar med barnen om huruvida det är rimligt att betala pengar för att klappa kaniner inser vi att vi står under ett träd fullt med apor. Vi tittade på apfamiljen istället. Helt gratis. 

Koh Bulon

Egentligen ska en ju inte basunera ut när en funnit sitt paradis, men jag bara måste dela med mig. Och att skriva i denna blogg, som kanske just nu har ca 7 läsare varav mina närmsta vänner är 5 så kan det knappast falla under rubriken basunera ut. KOH BULON! Kan det vara Thailands vackraste ö? Högst troligt! Långa vita stränder och klart vatten. Fantastisk snorkling och endast några få resorter på ön, vilket resulterar i lika få turister. Det finns också en liten by på ön och varje dag såg vi skolbarnen gå till skolan. Öar utan lokalbefolkning blir lätt själlösa tycker jag. 

Under de dagar vi var på Koh Bulon hänge vi också med vännerna Lisa och Per från Stockholm, som påbörjade sin resa där. Så kul med kompishäng så långt ifrån röda linjen. 


Lisa och Per 
Mina föräldrar 
Kortspel och snorkling 
Mojitos i solnedgång 

Projekt färja

Kom på att jag inte berättat om strapatsen när vi skulle ta speedboat från Koh Lipe till Koh Bulon. Vi var ett hårsmån från att bli strandade på Koh Lipe. En halvtimme innan avgång hade vi fått höra att vi skulle vara på plats för någon form av check in. Vi visar upp biljetten och blir hänvisade till en hyfsat lång kö. T planerar sig i kö och vi andra placerar oss i en hög med bagaget. So far, so good trodde vi. När T kommer fram till incheckningen är det 10 min kvar till avgång, varpå han får reda på att vi förvisso står i kö för speedboat mot Koh Bulon, men inte med den båt vi köpt biljetter till. För vår båt sker nämligen både incheckningen och avgång från andra ändan av stranden. 8 min kvar till avgång. Okej, kom igen nu kids! Ryggsäckar på! Kan ni använda era raskaste ben?! Hej å hå hela vägen längs Koh Lipes ganska långa strand. Men när vi kommer fram har båten har redan lagt ut. Bröööl! Eller? Kvinnan vid incheckningen pratar snabbt på thailändska i sin mobil och pekar ivrigt på oss och en longtail i strandkanten. Ska vi åka longtail hela vägen eller vad menar hon? Nej, istället kör vi ikapp speedboaten som inte hunnit särskilt långt och erfarar hur det är att vara familjen som klättrar på efter alla andra. Sawadee-kap, hello, sorry säger vi och sjunker ner på varsitt säte. Sen följer 1,5 h av att krampaktigt hålla i sig själv och sina barn samtidigt som en funderar på allt som kan gå snett. Men det är roligt nästan jämt.

måndag 13 mars 2017

Koh Lipe

 Jag hade alldeles för höga förväntningar på Koh Lipe då så många pratat om ön som paradiset på jorden, eller i varje fall Thailands finaste ö. Men jag hade också hört att Koh Lipe blivit alldeles för exploaterat på senare år, vilket visade sig vara helt sant. Öns huvudstrand Pattaya Beach är förvisso vacker med vit sand och klart vatten och jag kan se hur fint det en gång varit. Men nu störs bilden av för många båtar, för mycket folk och för hög musik från diverse barer längs strandkanten för att jag ska komma och tänka på ord som lugnt och fridfullt. Walking street har bra utbud men känns helt uppbyggd för turister. Vi bodde i en enkel men charmig bungalow på stranden som förutom havsutsikt bjöd på musik från tre olika anläggningar, både reggae och dunkande house i en härlig blandning. Inte särskilt rogivande.  

Men vi hittade en annan strand och fann det där lugna, vackra Koh Lipe alla talar om. Lägg Sunset Beach på minnet för kristallklart vatten, spännande snorkling, glest med folk och otroligt vackert. Två enkla restauranger finns på stranden och en handfull bungalows i ena hörnet. Där hade jag hellre bott! Så åk gärna till Koh Lipe, men se till att leta er bortom walking street och Pattaya Beach. Om ni inte vill dansa till house, bada mellan båtarna och trängas med andra turister såklart.
 
 
 
 

söndag 12 mars 2017

Langkawi

Jag hade inga höga förväntningar på Langkawi då många sagt att ön blivit för exploaterad och till viss del stämde det. Men jag blev också väldigt glatt överraskad. Framför allt gillade jag att det kryllade av människor som bor på ön. Det tråkigaste som finns är platser uppbyggda enbart för turism. Stranden var långt och långgrund med sand mjuk och vit som vetemjöl. Och att om kvällarna sjunka ner på en matta på stranden, beställa in iskall öl och fanta, prata om livet samtidigt som barnen lekte i sanden och ibland fyllde på med läsk samtidigt som solen gick ner till havs var smått magiskt. Men det var också mycket vattensport och bilar som användes för att frakta vattenskotrar fram och tillbaka på stranden varje dag. Och en strand som innehåller visst mått av biltrafik och motorcyklar i strandkanten blir väl aldrig 100% fridfull. Huvudgatan intill stranden var helt okej och hade bra utbud för restauranger m.m men kändes väl turistig. Då gillade vi mer första kvällen då vi anlände till ön och gick på nattmarknad och handlade på oss diverse streetfood för nästan inga pengar alls.

Förutom stranden var vi på två heldagsutflykter på ön. Vi tog världens brantaste linbana upp till Langkawis topp och en utsikt som tog andan ur en. Förutom linbanan ingick även 4D-simulation med dinosauritema, 3D-utställning med olika konstverk och fan och hens moster. De extra aktiviteterna passade som handen i handsken för vår familj och vi hade en otroligt rolig dag. Men jag och Tommie kunde inte låta bli att dra på munnen åt hur en linbana kan byggas ut till nästan en nöjespark av merförsäljning. 

Nästa utflykt var betydligt lugnare då vi åkte till djungeln för att bada i vattenfall. Efter dryga 500 trappsteg nådde vi vårt mål. Tänk att barnen gick hela vägen själva, knappt så att jag själv orkade. Men så såg vi heller inga andra barn på denna utflykt. Häftig känsla att bada i ett vattenfall med sötvatten inramat av en magnifik utsikt. Vatten hade slipat berget mjuka och vi åkte vattenrutschkana på klipphällarna. Underbart! 
 
   

En frågar om det lilla ståndet säljer vatten

Nej, blir svaret, men ni kan få nåt törstsläckande som vi har sålt här i över 100 år. Ingen aning om vad vi fick. Krossad is och nån slags genomskinlig gelé. Törstsläckande? Jo, men hyfsat ändå.
 

Penang

 Några dagar i staden Georgetown på ön Penang. Vacker stad! Känd för sin street food och sina postkoloniala byggnader. Fantastisk gatukonst! Vi bodde perfekt på ett litet hotell med få rum som blev vår lilla oas. Mitt i dessa gamla kinesiska kvarter bodde vi och över uråldriga tak sträckte en gigantiskt shopping mall ut sig. Dessa kontraster fortsätter fascinera mig!  Lunch i köpcentrats svala luftkonditionerade food court (barnen refererade till mallen som det kalla huset) och senare middag på gatan. Lokal befolkning överallt, ingen pratar engelska men alla är hjälpsamma, vi förstår inte hur vi ska gå till väga för att beställa. Vi får sittplats på några enkla plastpallar i ett garage. Jag och T hamnar i en kö och tar det alla andra tar. Mannen framför oss i kön ser vår förvirring och förklarar på engelska (den enda som kunde engelska) att det är en känd soppa med nudlar, ägg och fläsk och om vi gillar stark mat ska vi tacka ja till extra chili. Jag tackar nej till chillin men tycker ändå att det brinner i munnen när jag sörplar i mig soppan. Lyckas be om två skålar med endast nudlar till barnen som vi slipper betala för när de förstår att det är barnen som ska äta. Vi säger till barnen att det är spagetti och de äter glatt (med pinnar!). 
 



 
 

Att bo

Att resa som familj med Livia nyss fyllda fyra och Isolde som närmar sig sex skiljer sig en del mot hur denna resa skulle ha tett sig om vi bara varit två vuxna resenärer. Att bo så billigt som möjligt eftersom "Vi ska bara sova där." håller inte längre. Efter timtal i en het stad eller på stranden blir de små ganska trötta och vi märker att de uppskattar att ladda batterierna på rummet. Och även när de trillat i säng strax om kvällarna så hänger jag och T på rummet eller ännu hellre på balkongen eller terassen in det finns en sån. Då är det skönt att ha ett rum som det går att trivas i. Vi håller vår budget för boende hyfsat väl och har varit otroligt nöjda än så länge. Vi bokar via hotels.com eller booking.com allt eftersom, oftast 2-3 dagar i förväg och tar hjälp av kartor och kommentarer på Tripadvisor för att hitta rätt. Hittills har vi varit nöjda med alla våra boendet, givet vår budget. Vi letar efter bra läge, helst med frukost och bor vi i städer försöker vi hitta hotell med pool. Ibland bokar vi rum för alla fyra, men oftast bokar vi för två vuxna och ett barn och låter barnen dela säng. 
 
 
 
 

Lyxbuss

Från Kuala Lumpur åkte vi vidare till ön Penang med buss. Vi visste att bussresan skulle vara i ca fem timmar och den barnfamilj som ser fram emot fem timmar buss finns väl inte. But little did we know, vi hade nämligen bokat en lyxbuss denna gång. Bredare och mjukare säten har sällan skådats och en bussvärd fanns på plats hela resan och såg likt en flygvärdinna till att vi hade allt vi behövde. Kudde, filt och hörlurar delas ut för det fanns nämligen en freaking TV! Vi som reser helt utan andra skärmar än tele, som används nästan bara för att boka hotell och lite insta och blogg, blev alldeles till oss i trasorna. Bring the myskväll on! Det serverades även frukost, vatten, te och kaffe och chokladmjölk till barnen. Varför har ingen kommit på detta koncept i Sverige? Det var nästan så att jag inte ville gå av bussen när vi väl var framme. Kanske borde starta en linje mellan Karlstad och Stockholm? 
 
 

KL

Kuala Lumpur var precis som jag kom
ihåg det. Stort och väldigt modernt. Som en smältdegel likt New York, fast i Asien. Här bor människor med alla nyanser på hudfärg och heltäckta kvinnor i slöja går brevid kvinnor i kortkorta kjolar och linne. Många kan bra engelska (lite beroende på stadsdel) och mycket känns västinfluerat men ändå eget på samma gång. Ah, jag mest snubblar på orden när jag försöker fånga denna härliga stad. Mest älskar jag hur det kännas så hemvant (i vissa kvarter) men ändå är totalt andra trender och normer som råder. Visst slavar de också under västerländska ideal, men normen på gatan är en annan. Befriande att sitta på flashig västerländsk restaurang med trendiga människor och inse att ingen är vit. 

Det plus lite sightseeing, ett åskoväder och att mina föräldrar kom och mötte upp oss i KL.