Det finns ingen off-knapp på Ho Chi Minh

Igår lämnade vi Vietnam med en känsla av att vilja återvända någon gång. Efter Can Tho tog vi bussen till Ho Chi Minh City även känd som Saigon och stannade ett par dagar. Vi bodde på ett prisvärt men fint hotell i ett lugnare område med pool och en fantastisk takbar där vi blickade ut över staden när sen eftermiddag gled över i kväll. Hotellet hade också ett gym i anslutning till en barnpool, perfekt att lufsa på löpbandet samtidigt som barnen lekte. En bra grej när en reser med förhållandevis ganska små barn är att satsa lite på hotellet eftersom en spenderar mer tid där. Min vanliga devis "Äh, vi ska ju bara sova där" stämmer inte riktigt när vi är hela familjen. Det har varit skönt att kunna ge barnen att bada i poolen efter flera timmar i en intensiv och het stad. Även på kvällarna när de somnar vid 20:00-21:00 är det skönt för oss att turas om att besöka takbaren eller ha en fin utsikt att njuta av, för att slippa känna sig instängd. 

Det jag kommer att minnas mest av Ho Chi Minh kommer att vara motorcyklarna, munskydden, uråldrigt möter nytt och modernt, och själva livet. Livet som pågår överallt och hela tiden. På ena gatan finns flotta modebutiker och buissnesslika män och kvinnor och bara en sidogata där ifrån sitter någon och diskar sin morgondisk, en familj äter middag nästan ute på gatan, två barn skjutar varandra på cykel och någon har slagit upp ett provisoriskt stånd som består av ett stort fat grisfötter som hen säljer. Jag tänker mycket på det här, att i Sverige sker det mesta i hemmet bakom lykta dörrar, vi sätter på oss ansiktet innan vi går ut och möter världen. Men här är det så påtagligt att livet är hela tiden, det finns ingen off-knapp på Ho Chi Minh. Och en vill inte heller stänga av.  

 

P

När barnen fick en varsin milkshake till efterrätt och de bá "Vi ska sitta här själv och se på utsikten" och sen satt tysta och sörplade jordgubbsshaken och beundrade staden från ovan. 

 

Barnpoolen sedd från löpbandet. Briljant!

Magiskt på Mekongfloden

Vårt främsta syfte med att stanna till i Can Tho på vägen till Saigon var staden ligger som en knytpunkt mitt i Mekondeltat. Dagen när vi skulle ut på floden blev vi hämtade kl 06:00 av vår guide för dagen. Vår guide hette Bat, men eftersom utlänningar som vi inte kunde uttala hans namn rätt så gick det bra att säga hans engelska namn Thomas. Jag tyckte verkligen själv att jag uttalade namnet exakt som han, men fick bara fniss tillbaka när jag försökte. Bat/Thomas pluggade på universitetet för att kunna jobba med reklam och guidade några flodturer varje vecka för att dryga ut kassan. 

Det verkligen så magiskt som jag fantiserat om att glida fram på floden samtidigt som staden vaknade omkring oss. I husen längs floden syntes människor i färd med morgonbestyren och runt om oss såg vi fiskebåtar, handelsbåtar och båtar på väg till marknaden för att handla. Vi hade vår båt för oss själva, plus egen förare och Bat/Thomas som var bra på engelska och ägnade sig helhjärtat till att berätta för oss vad vi såg och svara på våra frågor. Tex fick vi veta att det för 500 år sen fanns krokodiler i floden, att de större båtarna hade två ögon målade i fören för att bringa tur och det är vanligt att flyga drake i Can Tho och tävla. Han berättade också att äldsta sonen i en familj bor hemma hela livet. Tillsammans med föräldrarna - for life. Hans fru flyttar in och så tar de hand om föräldrarna när de blir gamla. (Något annat än heteroäktenskap fanns inte på kartan.) 

Många andra här tror att turister vill ha samma som andra turister, men Bat/Thomas förstod att det var tvärtom och tog med oss dit vietnameserna själva handlar, och senare när vi besökte en nudelfabrik, där vietnameserna själva köper sina nudlar. Det var vi tacksamma för, kan räkna på fingrarna hur många västerländska turister vi såg under de 4,5 h vi var ute med båten. Det är ju nästan omöjligt att sätta ord på upplevelser som denna, särskilt när en skriver raskt på mobilen i slutet av en lång dag. Små värdefulla minnesanteckningar mest för mig själv men för vem som helst att ta del av. 

 

 

På väg tillbaka till båten efter att vi besökt en nudelfabrik hängde där plötsligt massa korv på tork. Hyfsat otippat!

 

Färdas genom Vietnam

Nu har vi anlänt till Saigon/Ho Chi Minh efter ett kort stopp i Can Tho. Det kändes helt ok att säga hejdå till underbara Phu Quoc efter nästan en hel vecka på plats. Inte för att vi tröttnat på strandliv, lugnet, magiska solnedgångar och middag på stranden men för att hålla rastlösheten i styr. Vill vidare! 

Från Phu Quoc åkte vi båt till Rach Gia på fastlandet. Ganska spännande ändå att åka båt med endast lokalbefolkningen. Vi satt ganska långt ner i båten och jag hann tänka tanken på 200 panikslagna människor försöka ta sig ut genom den enda utgången. Men det var bryderier helt i onödan. Väl i land efter 2,5 h båt bytte vi efter lite krångel till buss för ytterligare 3 h resa. Lätt stressigt att stiga ombord med två ganska små barn och inse att det inte finns toalett på bussen. Vi hade heller ingen aning om hur lång tid resan skulle ta eller om det skulle vara en paus. Viss stress! Men allt gick galant. Bussen pausade efter halva tiden och vi lyckades till slut kommunicera tillräckligt med chauffören för att få reda på hur lång resan var. Då hade vi ännu inte kommit på det briljanta med att översätta på nätet och skärmdumpa de frågor vi tror oss behöva använda (för att slippa betala svindyr surf) som vi gör nu. 

Idag har vi också åkt buss i 3 h, mellan Can Tho och Saigon/Ho Chi Minh. Blev hyfsat förvånad över att det var en så kallad sleeping buss med liggande säten. Barnen var överlyckliga över att få åka våningsbuss. Jag och T var mest fulla i skrratt över den för oss ovanliga bussen. När det var paus ställdes fram en låda med skor för alla att låna innan vi fortsatte färden. 

 

  
 

Toilett?

Här om dagen gjorde vi en avstickare till den största staden här på ön, Doung Dong. Det var en intressant upplevelse. En av de största behållningarna med att resa är ju mötet med andra kulturer, men låt oss säga att vissa möten är intensivare än andra. Taxichaffisen kunde (likt de flesta här) ingen engelska överhuvudtaget och släppte av oss där han tyckte var lämpligt och rivstartade där ifrån. Vi hamnade mitt i smeten, intill hamnkvarteren precis allt tycktes hända. På denna smala vietnamesiska gata höll jag ett hårt, svettigt tag om en liten barnhand i min tillsammans med uppmaningen om att inte släppa taget eftersom det inte ens fanns en millimeters antydan till trottoar och motorcyklar svischade förbi överallt och hela tiden. Jag och T är ganska luttrade egentligen, men allt blir annorlunda när en reser som familj. Vi kände ganska snabbt att det inte var något för oss, men kunde inte se en enda taxibil. Och ganska snart behövde Livia gå på toaletten. Vi stack in huvudet i varje stånd, hål i väggen, butik och artikulerade "toilett?" och pekade på Livia eftersom vi inbillade oss att en 4-åring kan få fler på fall. Vi kunde lika gärna ha kommit från Mars då alla skakade på huvudet och fortsatte med sitt. Stressen över att Livia skulle kissa ner sig precis vid någons nyfångade fisk eller fruktstånd gav mig snilleblixten att till slut att googla fram en bild på en toalett varpå folk iallafall började peka i samma riktning. Livia har väl aldrig hållit sig så länge, och till slut hittades en offentlig toa. 

Bortsett från toalettstressen, risken att ett barn skulle bli nerprejat av en motorcykel i kombo med 33-graders värme så var allt mycket spännande. Människor åt sin lunch, sålde frukt, solglasögon, kött, ris, kostymbyxor, hårklippningar, fiskar med mera i all oändlighet. Och vi förstod att många har sin affär ut mot gatan och bor själva i rummet längre in. Och mitt i allt detta gytter låg en skola med barn i nystrukna vita skjortor och marinblå kostymbyxor och kjolar. Så rent och krispigt mitt ibland det ruffa, kaotiska och skitiga. Spännande också bristen på andra turister och att denna del av ön är invånarnas egen som inte på något sätt anpassats för oss turister. Hade gärna åkt tillbaka ensam vuxen med en kamera under armen. Barnen var glada att åka därifrån med utlåtandet "En väldigt rörig stad".   

 

Solstol, bada, käka mango

Efter en ganska lång resa igår när jag utbrast "Att flyga drar livet ut en!" pga hatar att flyga landade vi äntligen på ön Phu Quoc utanför Vietnams västkust. Det kan också ha varit a piece of paradise vi just damp ner på. Inte så noga. Vi kommer att bo här i vår bungalow, som ligger i en lummig trädgård precis vid havet, ungefär en vecka för att riktigt landa och sänka axlarna innan vi reser vidare. Det verkar som att Phu Quoc är perfekta platsen för ändamålet. Stranden är lång, solen värmer och skuggan under palmerna och havet svalkar skönt och de andra turisterna märks knappt. Ön är också ganska stor, här bor över 100000 vietnameser så det finns mycket att upptäcka när vi tröttnar på standliv. Men idag kände jag mig helt och hållet nöjd med att varva ligga i en solstol med att bada och att då och då käka färsk mango. 

 

 

"Du vet väl att det där är vi om 10 år?"

Något jag gillar med att resa är alla möten. Från Siem Reap kommer jag framför allt minnas vår tuktuk-förare som tog så väl hand om oss och var tillräckligt bra på engelska för att vi skulle kunna prata om mer än bara vilken adress vi ville ta oss till. Tar också med mig familjen från England som vi gick ut och käkade med sista kvällen som vi kom

i kontakt med efter att jag och James suttit och snackat på balkongen en kvällen. James och hans familj reser jorden runt och har varit på resande fot i över 5 månader. De vuxna var ungefär tio år äldre än mig och T och deras barn var 11 och 14 år. "Du vet väl att det där är vi om 10 år?" upplyste jag T om efter att ha spenderat kvällen med familjen. 

Idag lämnade vi Siem Reap och Kambodja för Vietnam. Resan började hyfsat stressigt då det visade sig att vi tydligen kollat upp visumreglerna för Vietnam väl hastigt. Vid incheckningen fick vi nämligen reda på att vi, för att få vårt 15-dagarsvisum var tvungna att kunna visa upp utresebiljetten. Annars skulle vi inte få entra landet. Den här hippiefamiljen vara vision är att inte boka, utan ta allt som det kommer, hade givetvis ingen utresebiljett. Jag gav mig ut på svajigt Wi-fi för att boka och allt tog ungefär hundra år. Slutande med att jag fick följa med in på ett kontor för att låna en dator med stabilt nät. Vet ni hur stressigt det kan vara att söka flyg, ta beslut om vilken flight till vilken stad, samt fylla i alla plottriga uppgifter och Visa-kortanr och fan och hens moster med en liten man som står bakom och andas en i nacken samtidigt som han upplyser om att "need to hurry madame." Ändå all min cred till personalen på flygplatsen som lika gärna kunde ha låtit oss upptäcka detta i Vietnam, för mycket riktigt blev vi ombedda att visa utresebiljetten vid passkontrollen. 

Att kapsla in en lotusblomma

Plötsligt breder vatten ut sig på båda sidor av vägen. Vår tuktuk-förare pekar och säger "Look, lotus field". Han stannar så att vi får kliva ur och beundra och fotografera. Vattnet är täckt av lotusblommor och här och var finns små hyddor. När jag frågar vad som sker i hyddorna får jag svaret att de är för att bara vara i "eat food, meet friends, just relaxing". Vid vägkanten står en kvinna och säljer lotusblommor som ännu inte slagit ut. Jag har aldrig tidigare hört att det går att äta lotusblomma. Vår chaffis köper oss en bukett och visar hur en äter, berättar att hans barn gillar den söta smaken. När vi åker vidare med vinden i håret, mumsandes på en lotusblomma tänker jag att detta ska kapslas in och sparas för sämre dagar. 

 

 

Floating Village

Idag blev vi hämtade av "vår" tuktuk efter frukost och körde iväg bort från stan. Såg myllret förvandlas till landsbygd och slutligen de gröna risfälten som bredde ut sig. Att åka tuktuk här är så spännande att jag tror ögonen ska ploppa ut snart. Och medans barnen reagerar på att "Jag såg en som åkte motorcykel UTAN HJÄLM!" så vrider jag nacken ur led när jag får en glimt av vardagslivet. Så som det ser ut utanför staden. En kvinna drar sin cykel längs vägen med två små barn som sitter på (Vart är de på väg? Har hon fått punka?), några hus ser rika ut med låsta grindar och stabila väggar och tak, men många bostäder är också enkla plåtskjul där en ser rakt in. Tvätt hänger på tork, det lagas mat, barn som leker, precis som hemma och så långt ifrån välbekant en kan komma. 

Dagens mål var att hyra en båt för att se den flytande byn. Som Venedig fast ändå inte. Folket som bor i denna by är mycket fattiga berättade vår guide, som själv var uppvuxen i byn. Skolan för lågstadieelever hyste över 300 elever, men ca 120 av dem bodde på skolan permanent då de är föräldralösa. Tre kvinnor lagar dagligen tre mål mat till barnen och innan vi besökte skolan svängde vi även förbi en flytande supermarket för att vi skulle få en chans att köpa och donera mat till skolan (vilket är mycket bättre än att skänka pengar eftersom pengarna sällan når barnen enligt vår guide). Det var väldigt intressant att kliva in på skolan och se hur där såg ut, särskilt eftersom det var vanlig skoldag. Samtidigt kändes det snubblande nära rikemansturism. Åka till en fattig by och besöka deras skola med en storpack nudlar under armen. Men detta skolbesök kommer att sitta kvar hos mig länge. Och någon form av utbyte är det ju, vi får se levnadsöden och delar av kulturer vi inte hade mött annars (och förhoppningsvis gör det oss ödmjukare) och de tjänar pengar på oss vilka de är i stort behov av. Skulle dock vilja veta hur mycket av den höga prislappen på båten som faktiskt gick till föraren och guiden ombord, eller tillbaka till byn.

 I detta kök lagas mat till över 300 elever varje dag. Värt att tänka på nästa gång en svär över bristen på arbetsytor hemma. 

Livia är helt förstenad av fascination. Tittar, nej fullkomligt nöglor på ett gäng skolbarn som hade rast och lekte inne i klassrummet. Barnen tog ingen notis om att vi var där, förmodligen vana vid turister.  

 

Angkor Wat

Den största anledningen till att vi "svängde förbi" Siem Reap överhuvudtaget på denna resa stavas Angkor Wat. Detta världsarv som ligger en kort tuktuk-färd från staden. Alla guideböcker och resamagasin hävdar med bestämdhet att det krävs tre dagar för att få ut något av besöket. Vi valde att satsa allt på en dag, dels för att barnanpassa en smula och lite för att vi själva inte blev begeistrade av tanken på tre dagar. En dag visade sig alldeles lagom för vårt gäng. Vi hyrde en tuktuk för hela dagen som skjutsade runt oss till de tre huvudtemplena, min favorit var nog det med de många ansiktena. Så fascinerad av denna plats! Barnen var lika, eller kanske ännu mer, impade av att åka tuktuk och allt vi såg där ifrån. Barn i skoluniform, motorcyklar som hela familjer färdas på, små skjul som visar sig rymma en frisersalong eller en bostad människor som tar en tupplur i en hängmatta lite här och var och när vi kommer in i parken och ser en apa vid vägkanten skrattar Livia högt av förtjusning. Senare under dagen stannar vi och spanar in en hel apfamilj vid vägkanten. Vår förare säger år oss att vara försiktiga och vi lyssnar, inte särskilt sugna på att hamna i bråk. Barnen fixade dagen bra, trots värmen och ganska långa sträckor att gå emellanåt (iallafall för korta ben). Men det är ingen barnaktivitet precis. De flesta andra som var där tycktes vara turister från andra platser i Asien, men såklart även en dos västerlänningar. 

Djungeltemplet där naturen liksom tagit över var också en favorit. På bilden nedan ser ni även hur min outfit skvallrar om att jag missat att det råder modest klädsel (endast för kvinnor i vanlig ordning) och att shorts som

slutar över knäet inte anses vara det. Tur att jag hade en scarf i väskan att knyta runt höften. De första som mötte mig när vi klev av tuktuken var 3 kvinnor som sålde saronger till oanständiga turister. "You must cover lady!" Jag som valt mina mest pryda shorts. Och när första svenska rösten jag hör på resan frågar om hen ska fota hela familjen säger en inte nej. Poserar vid uråldrigt träd. 

 

Hade jag åkt utan barn och känt mig i hyfsat bra form kanske jag hade varit en av dem som tog sig runt på cykel genom Angkor Wats alla tempel. Det såg rätt härligt ut, samtidigt som det kändes helt okej att istället susa förbi de svettiga cyklisterna i vår tuktuk. 

Sleepless in Siem Reap

Här kommer rapport från en jetlagad från ett hotellrum i Siem Reap, Kambodja. Det har nu gått två dagar sen vi lämnade Sverige. Än så länge har vi mest rest och kämpat mot jetlag.

Flygresan från Stockholm till Bangkok gick strålande. Barnen var vakna hela tiden men gnällde inte en enda gång. Kändes oroväckande när första "Är vi framme snart?" kom redan efter en timme, men det var falskt alam. Resans bästa var när jag och Isolde tittade på Ghost Busters tillsammans. Hon har tjatat om att få se en skräckfilm hur länge som helst och har en spökklubb på förskolan och GB var perfekt läskighetsnivå. 

I Bangkok hade jag lyckats hitta ett hotell som var en liten oas men lummiga trädgård och mysigt poolområde. Perfekt för mellanlandning. Vi var hyfsat trötta när vi checkade in i ottan kan jag lova. Efter några timmars sömn var vi som nya igen (nåväl) och hände vid poolen. Fantastiskt att se barnen kasta sig i poolen, kasta sig in i sin egen målbild av resan, att få bada varje dag. Senare på kvällen när vi gick ut för att käka sa de att de egentligen hellre vill bo i Thailand för att de har så fint pynt (alla lampor i träden) och en pool. Vid läggdags samma kväll var Livia, som skulle komma att sova i 13 timmar, så trött att hon ville åka hem till Bredäng. Hela familjen trillade i säng redan vid 21:00. Jag vaknande igen redan vid midnatt och kunde omöjligt somna om. Låg och viskade sagor med Isolde som inte heller kunde sova. "Den här natten känns som 100 år mamma". Sen på förmiddagen var barnen i det närmaste helt omöjliga att skaka liv i. Till och med Livia som sovit som en stock i dryga 13 timmar. Antar att det tar några dygn att hitta rätt. 

Efter frukost packade vi väskorna och åkte till flygplatsen igen för att ta oss vidare till Kambodja. Och nu ligger jag här på ett nytt hotell, klarvaken fast jag borde sova, i en ny natt som känns som 100 år. 

Som jag fantiserade om en resa som denna

Imorgon åker vi! Pirret i magen har ersatts av ögonlock som blir tyngre för varje to do jag stryker från listan. Men nu är väskorna är packade, lägenheten är städad (nåväl), taxi beställd, räkningarna förbetalda och kylskåpet rensat. Jag kan knappt fatta att det äntligen är dags att ge oss iväg. Som jag fantiserade om en resa som denna då för 4 år sen när jag sprang efter Isolde som närmade sig två och en nyfödd Livia på armen. Då, mitt i småbarnskaoset kändes det som att livet för alltid skulle bestå av vaknätter, spädbarnsspyor och  tvåbarnschock. Men nu drar vi alltså iväg på backpackerresa alla fyra utan att skriva ner vare sig blöjor, paraplyvagn eller burkmat på packlistan. Ser så fram emot att spendera nästkommande 6 (!) veckor med våra små stora älskade ungar. Och med bloggen. Ser fram emot att blogga så ofta wi-fi tillåter mig.